• Fraser

    Filosofi för mig är att treva i medvetandets ytterkanter, men hur förhåller man sig till att också sådana har sina begränsningar? Är det lika bra att låta bli då?

  • Minnen

    Nattslända

  • Livet

    Ord som fastnar

    I morse när jag inte kunde somna om gjorde jag som jag brukar; låg i sängen, vaknade till en tarvlig realitysåpa, klädde på mig, sminkade mig, lät mig ruskas om av solen och njöt av att gå ensam på Söders gator. Istället för att gå direkt till jobbet satte jag mig med en blaskig cappuccino vid Centralen och kände efter. Bara rakt upp och ned lät tankarna komma.

    Något jag har insett med tiden är att jag alltid står inför många olika vägar. Eller kanske tågrälsar är en bättre beskrivning. I varje enskild stund kan jag antingen skena väster eller höger. Ibland kan jag inte välja, ibland sätter mina rädslor, förhoppningar, min förnekelse och min övertygelse mig på olika banor. Men så ibland står jag där utan att någon eller något knuffar mig i en viss riktning. Jag ser mig omkring och det är bara jag där. Jag kan välja att inte åka utför eller undvika spår jag vet leder till en återvändsgränd. Kanske inte för alltid. Kanske inte om en timme. Men just nu är det bara jag som styr bakom spakarna.

    En sak som lätt förvillar mig när jag ska staka ut en väg framåt är alla ord som myllrar i minnet. Vad sa han? Vad menade han? Varför gjorde jag så? Vad säger det om mig att jag inte förstår? Nästan som en vindrutetorkare på en skitig bilruta försöker jag sortera innehållet till varsin sida av glaset. Orden som gör ont. Och orden som stärker.

    När jag sitter med listorna framför mig blir det så uppenbart att det mesta vi människor säger till varandra är chiffer. Oberoende av vett och intelligens är det nästintill omöjligt att tyda vad det är som händer. Tågen susar omkring oss och vi kan välja att hoppa av och på när vi får en chans. Men vi kan inte stoppa skenande vagnar och vi kan inte kasta av oss i farten. Vi kan springa längst perrongen med andan i halsen i rädsla för att missa avgången och vi kan boka om och vi kan åka tillbaka och ställa in och göra vad som helst förutom att låtsas att vi inte alla är passagerare med en enkelbiljett till livet.

    Just nu sitter jag kvar här på platsen där vi lämnade. Och jag har inte bestämt mig vart jag ska ännu. Det enda jag vet är att det är någonstans jag inte varit, och att jag hoppas att någon möter mig när jag är framme.

  • Minnen

    Slutstation

  • Livet

    De som ser dig

    Årstiden har gjort mig sjuk. Jag åker in och ut ur en dimma av yrsel och frossa. Vinter pockar mig i nacken, den tvingar ner mig på knä och isolerar mig med mina tankar. Jag pendlar mellan att sväva och kravla. Hans armar tröstar. Min beslutsamhet att inte kapitulera håller mig på fötter. Jag klarar en dag till. Imorgon blir det bättre.

    En nära vän till mig navigerar en kärlekstraingel. Vi ringer varandra stup i kvarten. Kollar till varandra och påminner om löftena vi gett oss själva, att inte låta oss förpassas, men inte heller fly ifrån våra övertygelser. Hålla koll på oss själva, utan att tappa bort någon på vägen.

    I slutet av en lång dag försäkrar vi oss själva om att morgondagen inte är utstakad. Allting kan hända och allting kan förändras. IMORGON HÄNDER DET, konstaterar han skämtsamt, och vi fnissar åt optimismen vi vältrar oss i tillsammans.

    Du gör mig glad, säger han, och jag svarar att han fått mig att skratta minst fem gånger under kvällen. Det är så jag inser att våra vänner är vår mest potenta kur mot en infekterad självbild och den kanske sannaste reflektionen av vad det innebär att vara människa.

  • Fraser

    Han sa: Jag kan inte ge dig det du vill ha.

    Hon sa: Men du måste inte ta ifrån mig det jag behöver.

  • Minnen

    Drömstadie

  • Livet

    Ett mänskligt yrväder

    Ni vet känslan av att jorden snurrar runt sin axel så där som den alltid har gjort, bara det att ni inte roterar med den. Ni står där i mitten medan världen omkring sveper förbi er. Efter tillräckligt många varv börjar färgerna bli utdragna. Konturerna suddiga. Människorna rör på sig, men dina fötter är som fastgjutna i marken. Kanske ropar någon på dig, men det är som att du inte kan lita på något av dina sinnen längre. Världen är overkligt diffus. Du svävar någonstans mellan medvetande och inbillning.

    Så är det i alla fall för mig när jag ska försöka söka efter svar i ett kaotiskt tillstånd. Jag lyssnar på allt och ingen och min egen röst begravs lättare än jag vill erkänna i bruset. I de lägena måste jag dra mig undan. Jag måste minnas vad det är att var jag. Vad det betyder jag är inget och allt jag har på samma gång. Hur det kommer sig att tiden ibland springer ifrån oss, och vad vi måste göra för att komma ikapp.

  • Livet

    Parallella universum

    Jag har en teori, men ta den inte för bokstavligt. Det finns en stor chans att den bara kommit till för att lugna mitt sinne en aning, för funkar vi inte så, att vi hittar på hypoteser för att passa in på våra förhoppningar? Jag tror att jag fungerar så, men i den stunden jag sitter där och formulerar min tes spelar det mindre roll. I den stunden är det sanningen som rinner i mina nervbanor.

    Om jag får spekulera, så reser vi vilt mellan olika universum. På en och samma gång existerar jag i ett universum där jag är ung, och ett där jag lärt mig av mina misstag. Ett där han och jag aldrig möttes, och ett där vi alltid är tillsammans. Ett där jag tog till vara på alla mina vänner, och ett där jag försakade dem mer än det var nödvändigt.

    Samtidigt som jag går här och undrar om jag lever mitt liv till fullo så finns det en version av mig någonstans som inte ångrar något, som vet att hon alltid maximerade tillvaron. I någon slags avlägsen värld finns ett jag som alltid behandlade alla väl, som aldrig krossade några hjärtan och som aldrig lät sig förminskas av de jag älskade.

    I en dimension jag inte känner till går ett jag omkring och bär på alla svar, är orädd och ofelbar. Jag gör inga misstag. Ingen besvikelse vilar över mig och inga brutna löften släpar efter mina steg. Inget förtroende är förbrukat. Inga gränser passerade. Allting som någonting sagts är återkalleligt.

    I ett parallellt universum, är ingen av oss människor. Vi handlar inte med hjärtat och tillåter inga fel. Där lever vi med facit i handen och faller inte offer för konsekvenser. Vi vinner inte, men vi förlorar aldrig. Där är vi det som vi tror att världen förväntar sig av oss, men som ingen människa någonsin kan leva upp till.

     

  • Minnen

    En sista natt