• Livet

    Ord som fastnar

    I morse när jag inte kunde somna om gjorde jag som jag brukar; låg i sängen, vaknade till en tarvlig realitysåpa, klädde på mig, sminkade mig, lät mig ruskas om av solen och njöt av att gå ensam på Söders gator. Istället för att gå direkt till jobbet satte jag mig med en blaskig cappuccino vid Centralen och kände efter. Bara rakt upp och ned lät tankarna komma.

    Något jag har insett med tiden är att jag alltid står inför många olika vägar. Eller kanske tågrälsar är en bättre beskrivning. I varje enskild stund kan jag antingen skena väster eller höger. Ibland kan jag inte välja, ibland sätter mina rädslor, förhoppningar, min förnekelse och min övertygelse mig på olika banor. Men så ibland står jag där utan att någon eller något knuffar mig i en viss riktning. Jag ser mig omkring och det är bara jag där. Jag kan välja att inte åka utför eller undvika spår jag vet leder till en återvändsgränd. Kanske inte för alltid. Kanske inte om en timme. Men just nu är det bara jag som styr bakom spakarna.

    En sak som lätt förvillar mig när jag ska staka ut en väg framåt är alla ord som myllrar i minnet. Vad sa han? Vad menade han? Varför gjorde jag så? Vad säger det om mig att jag inte förstår? Nästan som en vindrutetorkare på en skitig bilruta försöker jag sortera innehållet till varsin sida av glaset. Orden som gör ont. Och orden som stärker.

    När jag sitter med listorna framför mig blir det så uppenbart att det mesta vi människor säger till varandra är chiffer. Oberoende av vett och intelligens är det nästintill omöjligt att tyda vad det är som händer. Tågen susar omkring oss och vi kan välja att hoppa av och på när vi får en chans. Men vi kan inte stoppa skenande vagnar och vi kan inte kasta av oss i farten. Vi kan springa längst perrongen med andan i halsen i rädsla för att missa avgången och vi kan boka om och vi kan åka tillbaka och ställa in och göra vad som helst förutom att låtsas att vi inte alla är passagerare med en enkelbiljett till livet.

    Just nu sitter jag kvar här på platsen där vi lämnade. Och jag har inte bestämt mig vart jag ska ännu. Det enda jag vet är att det är någonstans jag inte varit, och att jag hoppas att någon möter mig när jag är framme.

  • Livet

    De som ser dig

    Årstiden har gjort mig sjuk. Jag åker in och ut ur en dimma av yrsel och frossa. Vinter pockar mig i nacken, den tvingar ner mig på knä och isolerar mig med mina tankar. Jag pendlar mellan att sväva och kravla. Hans armar tröstar. Min beslutsamhet att inte kapitulera håller mig på fötter. Jag klarar en dag till. Imorgon blir det bättre.

    En nära vän till mig navigerar en kärlekstraingel. Vi ringer varandra stup i kvarten. Kollar till varandra och påminner om löftena vi gett oss själva, att inte låta oss förpassas, men inte heller fly ifrån våra övertygelser. Hålla koll på oss själva, utan att tappa bort någon på vägen.

    I slutet av en lång dag försäkrar vi oss själva om att morgondagen inte är utstakad. Allting kan hända och allting kan förändras. IMORGON HÄNDER DET, konstaterar han skämtsamt, och vi fnissar åt optimismen vi vältrar oss i tillsammans.

    Du gör mig glad, säger han, och jag svarar att han fått mig att skratta minst fem gånger under kvällen. Det är så jag inser att våra vänner är vår mest potenta kur mot en infekterad självbild och den kanske sannaste reflektionen av vad det innebär att vara människa.

  • Livet

    Ett mänskligt yrväder

    Ni vet känslan av att jorden snurrar runt sin axel så där som den alltid har gjort, bara det att ni inte roterar med den. Ni står där i mitten medan världen omkring sveper förbi er. Efter tillräckligt många varv börjar färgerna bli utdragna. Konturerna suddiga. Människorna rör på sig, men dina fötter är som fastgjutna i marken. Kanske ropar någon på dig, men det är som att du inte kan lita på något av dina sinnen längre. Världen är overkligt diffus. Du svävar någonstans mellan medvetande och inbillning.

    Så är det i alla fall för mig när jag ska försöka söka efter svar i ett kaotiskt tillstånd. Jag lyssnar på allt och ingen och min egen röst begravs lättare än jag vill erkänna i bruset. I de lägena måste jag dra mig undan. Jag måste minnas vad det är att var jag. Vad det betyder jag är inget och allt jag har på samma gång. Hur det kommer sig att tiden ibland springer ifrån oss, och vad vi måste göra för att komma ikapp.

  • Livet

    Parallella universum

    Jag har en teori, men ta den inte för bokstavligt. Det finns en stor chans att den bara kommit till för att lugna mitt sinne en aning, för funkar vi inte så, att vi hittar på hypoteser för att passa in på våra förhoppningar? Jag tror att jag fungerar så, men i den stunden jag sitter där och formulerar min tes spelar det mindre roll. I den stunden är det sanningen som rinner i mina nervbanor.

    Om jag får spekulera, så reser vi vilt mellan olika universum. På en och samma gång existerar jag i ett universum där jag är ung, och ett där jag lärt mig av mina misstag. Ett där han och jag aldrig möttes, och ett där vi alltid är tillsammans. Ett där jag tog till vara på alla mina vänner, och ett där jag försakade dem mer än det var nödvändigt.

    Samtidigt som jag går här och undrar om jag lever mitt liv till fullo så finns det en version av mig någonstans som inte ångrar något, som vet att hon alltid maximerade tillvaron. I någon slags avlägsen värld finns ett jag som alltid behandlade alla väl, som aldrig krossade några hjärtan och som aldrig lät sig förminskas av de jag älskade.

    I en dimension jag inte känner till går ett jag omkring och bär på alla svar, är orädd och ofelbar. Jag gör inga misstag. Ingen besvikelse vilar över mig och inga brutna löften släpar efter mina steg. Inget förtroende är förbrukat. Inga gränser passerade. Allting som någonting sagts är återkalleligt.

    I ett parallellt universum, är ingen av oss människor. Vi handlar inte med hjärtat och tillåter inga fel. Där lever vi med facit i handen och faller inte offer för konsekvenser. Vi vinner inte, men vi förlorar aldrig. Där är vi det som vi tror att världen förväntar sig av oss, men som ingen människa någonsin kan leva upp till.

     

  • Livet

    Alltings början

    Förutom att vara titeln på Karolina Ramqvists bok om begärets banalitet (när man får det man tror att man vill ha så vill man ofta inte längre ha det) så fick jag veta igår att alltings början för mig var i London. Det var här mina föräldrar fick veta att jag var på väg. Ett graviditetstest på ett hotellrum och sedan skulle jag för alltid existera i deras medvetande. Det blir svindlande att tänka så, att innan det ögonblicket då deras blickar möttes efter det där plusset så var jag inte påtänkt. Ingen visste att jag fanns. Inga av de tankar och känslor jag har nu gick att ta på. De levde i en annan rumtid som inte hade utspelat sig ännu och inget i min historia var färdigskrivet.

    I London försökte jag bli kär en gång. Jag flög hit med mitt hjärta på glänt och försökte få stadens möjligheter att förtrolla mig.

    I London var jag kär en gång. I ett äventyr som bara blev just det.

    I London ångrade jag mig en gång, för att inte ha sorterat i mina viljor och prioriterat det som jag trodde skulle göra mig lyckligast i längden, inte bara underkasta mig det som var minst obekvämt i stunden.

    I London drömde jag en gång, om ett liv där bitarna föll på plats åt mig och där jag för en gångs skull inte behövde placera ut dem, där sanningen bara skulle utkristallisera sig framför mina fötter.

    I London bestämde jag mig en gång för alla, att allting bara behöver ha en början. Slutet kommer för alltid vara oskrivet. Vi kan prata om ödet och ett expanderande universum och förutbestämda banor och en mening med allt som händer, men allt vi vet med säkerhet är att vi både har kontroll och är maktlösa inför morgondagen. Sakta men säkert börjar jag intala mig själv att det är en del av charmen.

  • Livet

    Omvänd avgiftning

    Idag handlar mycket om att vänja sig av vid saker. Göra slut med mobilen och vinka av det hysteriska förhållandet med sociala medier, blunda för blinkande notiser och strunta att involvera sig i varenda händelse i flödet. Minska på det ohälsosamma levernet. Bli mindre beroende av andra människor. Avsäga sig behovet av bekräftelse och HITTA SIG SJÄLV i bruset.

    Idag är det fult att vara vilsen. Att säga att man inte vet. Att tro på något men inte kunna förklara varför och visa sig svag och bräcklig och säga att jag vill inte mer om ingen berättar för mig varför jag inte borde ge upp nu.

    Idag ska man vara stark, utan varken pansar eller skyddsväst. Idag ska man vara självständig. Idag ska man inte behöva någon. Alla svaren finns ju där inom dig. 

    Ibland är det som att vi glömmer bort att vi är flockdjur. Vi följer varandras minsta rörelser som den mest samstämmiga fågelsvärm, men vi intalar oss själva att vi är lejonet i vår egen djungel. Att sträva efter att vara sann mot sig själv är någonting beundransvärt, det motsäger inte att se sig som en del av gruppen. Men ibland ställer vi för höga krav på oss själva. Vi ser det som ett misslyckande om vi inte av egen förmåga lyckas säkerställa vår egen överlevnad.

    Ingen människa tog sig hit av egen kraft. Ingen människa sköt evolutionen framför sig för egen maskin. Ingen människa blev den hon blev för att hon alltid gick sin egen väg och isolerade sig själv från sin omgivning.

    Våra skillnader definierar oss. De särskiljer och differentierar. De drar oss till varandra. De utväxlar dna och gör oss starkare som art. Det i sin tur gör oss tåligare som individer.

    Om du växer, växer jag. Om jag växer, växer du. Om du växer med mig, så växer vi.

    Egentligen hade jag tappat modet att skriva för länge sedan, men omständigheterna och livets nyckfullhet tvingade mig tillbaks. Jag hoppas att jag inte ger upp, jag hoppas att jag tillåter mig att vara precis så oförlåtande som livet är. Att skriva om att vara människa, hur svårt ska det egentligen behöva vara?