• Skriverier

    Rumtid

    Känner ni igen känslan av att vara innästlad i både nutiden och framtiden? Allting fortskrider, men ni hinner inte stanna upp i stunden? En sekund blir så snabbt en ny, att det är som att man aldrig var där. Så känner jag nu. Jag springer bakom tiden, försöker hinna ifatt. Alla gör saker, men jag står en meter bakom och ser på. Magen växer, jag är i vecka 28 nu. Livet går så fort.

    Vi insåg igår, att det enligt beräkningarna är på dagen exakt tre månader innan det aldrig mer är bara vi. Om nittio dagar är vi tre, och därefter är det status quo. Vi fick ett år. Ett år där det bara var han och jag, våra drömmar och vår kärlek som hade all plats i världen att växa sig bred och yvig. Allting kommer att finnas kvar, men vi måste göra plats för någonting mer. En till person som ska in i samma rumtid.

    Det är någonting visst med att vara gravid på sommaren. Dagarna är långa och ljusa. Magen är rund och ingen säger åt dig vad du ska göra. Kanske är det där orsaken till lealösheten ligger. Tiden finns i överflöd men är ändå begränsad. Man har tid till allt och ingenting på samma gång. Någonting jag inte gör är att fundera. Det tjänar ingenting till att grubbla över hur framtiden ska bli, intalar jag mig, eftersom den aldrig blir som vi föreställer oss ändå. Istället skriver jag om nuet, det som springer där alldeles framför mig. Kanske vaknar jag i fas med verkligheten imorgon, och tänk, hur mycket jag ska åstadkomma då.