Livet

Alltings början

Förutom att vara titeln på Karolina Ramqvists bok om begärets banalitet (när man får det man tror att man vill ha så vill man ofta inte längre ha det) så fick jag veta igår att alltings början för mig var i London. Det var här mina föräldrar fick veta att jag var på väg. Ett graviditetstest på ett hotellrum och sedan skulle jag för alltid existera i deras medvetande. Det blir svindlande att tänka så, att innan det ögonblicket då deras blickar möttes efter det där plusset så var jag inte påtänkt. Ingen visste att jag fanns. Inga av de tankar och känslor jag har nu gick att ta på. De levde i en annan rumtid som inte hade utspelat sig ännu och inget i min historia var färdigskrivet.

I London försökte jag bli kär en gång. Jag flög hit med mitt hjärta på glänt och försökte få stadens möjligheter att förtrolla mig.

I London var jag kär en gång. I ett äventyr som bara blev just det.

I London ångrade jag mig en gång, för att inte ha sorterat i mina viljor och prioriterat det som jag trodde skulle göra mig lyckligast i längden, inte bara underkasta mig det som var minst obekvämt i stunden.

I London drömde jag en gång, om ett liv där bitarna föll på plats åt mig och där jag för en gångs skull inte behövde placera ut dem, där sanningen bara skulle utkristallisera sig framför mina fötter.

I London bestämde jag mig en gång för alla, att allting bara behöver ha en början. Slutet kommer för alltid vara oskrivet. Vi kan prata om ödet och ett expanderande universum och förutbestämda banor och en mening med allt som händer, men allt vi vet med säkerhet är att vi både har kontroll och är maktlösa inför morgondagen. Sakta men säkert börjar jag intala mig själv att det är en del av charmen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *