Livet

Parallella universum

Jag har en teori, men ta den inte för bokstavligt. Det finns en stor chans att den bara kommit till för att lugna mitt sinne en aning, för funkar vi inte så, att vi hittar på hypoteser för att passa in på våra förhoppningar? Jag tror att jag fungerar så, men i den stunden jag sitter där och formulerar min tes spelar det mindre roll. I den stunden är det sanningen som rinner i mina nervbanor.

Om jag får spekulera, så reser vi vilt mellan olika universum. På en och samma gång existerar jag i ett universum där jag är ung, och ett där jag lärt mig av mina misstag. Ett där han och jag aldrig möttes, och ett där vi alltid är tillsammans. Ett där jag tog till vara på alla mina vänner, och ett där jag försakade dem mer än det var nödvändigt.

Samtidigt som jag går här och undrar om jag lever mitt liv till fullo så finns det en version av mig någonstans som inte ångrar något, som vet att hon alltid maximerade tillvaron. I någon slags avlägsen värld finns ett jag som alltid behandlade alla väl, som aldrig krossade några hjärtan och som aldrig lät sig förminskas av de jag älskade.

I en dimension jag inte känner till går ett jag omkring och bär på alla svar, är orädd och ofelbar. Jag gör inga misstag. Ingen besvikelse vilar över mig och inga brutna löften släpar efter mina steg. Inget förtroende är förbrukat. Inga gränser passerade. Allting som någonting sagts är återkalleligt.

I ett parallellt universum, är ingen av oss människor. Vi handlar inte med hjärtat och tillåter inga fel. Där lever vi med facit i handen och faller inte offer för konsekvenser. Vi vinner inte, men vi förlorar aldrig. Där är vi det som vi tror att världen förväntar sig av oss, men som ingen människa någonsin kan leva upp till.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *