Livet

De som ser dig

Årstiden har gjort mig sjuk. Jag åker in och ut ur en dimma av yrsel och frossa. Vinter pockar mig i nacken, den tvingar ner mig på knä och isolerar mig med mina tankar. Jag pendlar mellan att sväva och kravla. Hans armar tröstar. Min beslutsamhet att inte kapitulera håller mig på fötter. Jag klarar en dag till. Imorgon blir det bättre.

En nära vän till mig navigerar en kärlekstraingel. Vi ringer varandra stup i kvarten. Kollar till varandra och påminner om löftena vi gett oss själva, att inte låta oss förpassas, men inte heller fly ifrån våra övertygelser. Hålla koll på oss själva, utan att tappa bort någon på vägen.

I slutet av en lång dag försäkrar vi oss själva om att morgondagen inte är utstakad. Allting kan hända och allting kan förändras. IMORGON HÄNDER DET, konstaterar han skämtsamt, och vi fnissar åt optimismen vi vältrar oss i tillsammans.

Du gör mig glad, säger han, och jag svarar att han fått mig att skratta minst fem gånger under kvällen. Det är så jag inser att våra vänner är vår mest potenta kur mot en infekterad självbild och den kanske sannaste reflektionen av vad det innebär att vara människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *