Livet

Ord som fastnar

I morse när jag inte kunde somna om gjorde jag som jag brukar; låg i sängen, vaknade till en tarvlig realitysåpa, klädde på mig, sminkade mig, lät mig ruskas om av solen och njöt av att gå ensam på Söders gator. Istället för att gå direkt till jobbet satte jag mig med en blaskig cappuccino vid Centralen och kände efter. Bara rakt upp och ned lät tankarna komma.

Något jag har insett med tiden är att jag alltid står inför många olika vägar. Eller kanske tågrälsar är en bättre beskrivning. I varje enskild stund kan jag antingen skena väster eller höger. Ibland kan jag inte välja, ibland sätter mina rädslor, förhoppningar, min förnekelse och min övertygelse mig på olika banor. Men så ibland står jag där utan att någon eller något knuffar mig i en viss riktning. Jag ser mig omkring och det är bara jag där. Jag kan välja att inte åka utför eller undvika spår jag vet leder till en återvändsgränd. Kanske inte för alltid. Kanske inte om en timme. Men just nu är det bara jag som styr bakom spakarna.

En sak som lätt förvillar mig när jag ska staka ut en väg framåt är alla ord som myllrar i minnet. Vad sa han? Vad menade han? Varför gjorde jag så? Vad säger det om mig att jag inte förstår? Nästan som en vindrutetorkare på en skitig bilruta försöker jag sortera innehållet till varsin sida av glaset. Orden som gör ont. Och orden som stärker.

När jag sitter med listorna framför mig blir det så uppenbart att det mesta vi människor säger till varandra är chiffer. Oberoende av vett och intelligens är det nästintill omöjligt att tyda vad det är som händer. Tågen susar omkring oss och vi kan välja att hoppa av och på när vi får en chans. Men vi kan inte stoppa skenande vagnar och vi kan inte kasta av oss i farten. Vi kan springa längst perrongen med andan i halsen i rädsla för att missa avgången och vi kan boka om och vi kan åka tillbaka och ställa in och göra vad som helst förutom att låtsas att vi inte alla är passagerare med en enkelbiljett till livet.

Just nu sitter jag kvar här på platsen där vi lämnade. Och jag har inte bestämt mig vart jag ska ännu. Det enda jag vet är att det är någonstans jag inte varit, och att jag hoppas att någon möter mig när jag är framme.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *