• Livet

    Alltings början

    Förutom att vara titeln på Karolina Ramqvists bok om begärets banalitet (när man får det man tror att man vill ha så vill man ofta inte längre ha det) så fick jag veta igår att alltings början för mig var i London. Det var här mina föräldrar fick veta att jag var på väg. Ett graviditetstest på ett hotellrum och sedan skulle jag för alltid existera i deras medvetande. Det blir svindlande att tänka så, att innan det ögonblicket då deras blickar möttes efter det där plusset så var jag inte påtänkt. Ingen visste att jag fanns. Inga av de tankar och känslor jag har nu gick att ta på. De levde i en annan rumtid som inte hade utspelat sig ännu och inget i min historia var färdigskrivet.

    I London försökte jag bli kär en gång. Jag flög hit med mitt hjärta på glänt och försökte få stadens möjligheter att förtrolla mig.

    I London var jag kär en gång. I ett äventyr som bara blev just det.

    I London ångrade jag mig en gång, för att inte ha sorterat i mina viljor och prioriterat det som jag trodde skulle göra mig lyckligast i längden, inte bara underkasta mig det som var minst obekvämt i stunden.

    I London drömde jag en gång, om ett liv där bitarna föll på plats åt mig och där jag för en gångs skull inte behövde placera ut dem, där sanningen bara skulle utkristallisera sig framför mina fötter.

    I London bestämde jag mig en gång för alla, att allting bara behöver ha en början. Slutet kommer för alltid vara oskrivet. Vi kan prata om ödet och ett expanderande universum och förutbestämda banor och en mening med allt som händer, men allt vi vet med säkerhet är att vi både har kontroll och är maktlösa inför morgondagen. Sakta men säkert börjar jag intala mig själv att det är en del av charmen.

  • Minnen

    Nyupptäcka en stad

  • Livet

    Omvänd avgiftning

    Idag handlar mycket om att vänja sig av vid saker. Göra slut med mobilen och vinka av det hysteriska förhållandet med sociala medier, blunda för blinkande notiser och strunta att involvera sig i varenda händelse i flödet. Minska på det ohälsosamma levernet. Bli mindre beroende av andra människor. Avsäga sig behovet av bekräftelse och HITTA SIG SJÄLV i bruset.

    Idag är det fult att vara vilsen. Att säga att man inte vet. Att tro på något men inte kunna förklara varför och visa sig svag och bräcklig och säga att jag vill inte mer om ingen berättar för mig varför jag inte borde ge upp nu.

    Idag ska man vara stark, utan varken pansar eller skyddsväst. Idag ska man vara självständig. Idag ska man inte behöva någon. Alla svaren finns ju där inom dig. 

    Ibland är det som att vi glömmer bort att vi är flockdjur. Vi följer varandras minsta rörelser som den mest samstämmiga fågelsvärm, men vi intalar oss själva att vi är lejonet i vår egen djungel. Att sträva efter att vara sann mot sig själv är någonting beundransvärt, det motsäger inte att se sig som en del av gruppen. Men ibland ställer vi för höga krav på oss själva. Vi ser det som ett misslyckande om vi inte av egen förmåga lyckas säkerställa vår egen överlevnad.

    Ingen människa tog sig hit av egen kraft. Ingen människa sköt evolutionen framför sig för egen maskin. Ingen människa blev den hon blev för att hon alltid gick sin egen väg och isolerade sig själv från sin omgivning.

    Våra skillnader definierar oss. De särskiljer och differentierar. De drar oss till varandra. De utväxlar dna och gör oss starkare som art. Det i sin tur gör oss tåligare som individer.

    Om du växer, växer jag. Om jag växer, växer du. Om du växer med mig, så växer vi.

    Egentligen hade jag tappat modet att skriva för länge sedan, men omständigheterna och livets nyckfullhet tvingade mig tillbaks. Jag hoppas att jag inte ger upp, jag hoppas att jag tillåter mig att vara precis så oförlåtande som livet är. Att skriva om att vara människa, hur svårt ska det egentligen behöva vara?